Collage "Sjöjungfrusagan" av Maria C Bernhardsson. Orginal med ram. 56cm x76cm

"Sjöjungfrusagan" Collage av Maria C Bernhardsson, Orginal med ram. 56cm x76cm x 3cm, inramad i "låda" med vit träram och glas. Tavlan är för ömtålig för att skickas på posten. Antingen kan tavlan hämtas i Ateljé Tavelhuset eller om köparen betalar transport. Är ni intresserade av tavlan så skicka ett mail till: info@tavelhus.se "Flickan föddes i maj, lagom till att sommaren tog fart. Hennes första sommar tillbringade hon i en liten fiskeby i Bohuslän, där havet alltid låg nära. På väggarna i huset hängde gamla tavlor som föreställde släktingar, segelbåtar och sjöbodar. Hennes farfars bröder hade varit fiskare när de var unga, och det märktes att havet var en viktig del av familjens historia. Så fort solen sken tog familjen båten ut till någon ö. Där badade de hela dagarna och hade picknick på klipporna. När flickan blev äldre och lärde sig simma, trivdes hon nästan bättre i vattnet än på land. Hon dök, simmade bland tång och letade efter snäckor och små skatter som låg gömda på havets botten. Hon samlade på det hon hittade – sjöborrar, snäckor, stenar och glasbitar som slipats mjuka av havet. Hennes farmor hade en stor snäcka som man kunde hålla mot örat och höra ett brus i, som om havet fanns där inne. Den snäckan fascinerade henne, och hon lyssnade på den om och om igen. Hon tyckte också mycket om att rita. Motiven blev ofta sjöjungfrur, sjöhästar, snäckor, men också fiskebodar och blommor. Hon ritade både det hon såg och det hon drömde om. Ibland skrev hon och hennes syster och kusin små brev som dem la i flaskor och lät flaskposten flyta iväg på havet. Flera år senare fick de svar från ett annat land – någon hade hittat deras flaskpost. Det var spännande och gjorde att världen kändes större, men också att havet kändes ännu mer levande. Nu är flickan vuxen och har egna barn. Hon bor inte längre i fiskebyn, men havet finns fortfarande kvar i hennes liv – i minnen, berättelser och saker hon sparat. I sovrummet ovanför sängen hänger en tavla som en gång fanns i sommarhuset, med ett av släktskeppen på. På en hylla står skulpturer föreställande de gamla släktingarna. På hedersplatsen i vardagsrummet ligger farmoderns snäcka, och bruset från havet hörs fortfarande om man lyssnar noga. Hon målar fortfarande, oftast blommor och hus. Men just idag blev det något annat. Hon tog fram färgerna och målade ett motiv som föreställde tre sjöjungfrur under vattnet, bland tång, fiskar och snäckor. Det var hon själv, hennes syster och deras kusin – precis som de var när de var små och lekte i havet hela dagarna. Som små sjöjungfrur. Uppe i himlen flyger två svalor, kanske är det hennes farmor och farfar. Men något har förändrats. Trots att hon har så många fina minnen från havet, har hon blivit en fegis. Hon är rädd att stora fiskar, hajar eller till och med valar ska dyka upp – trots att hon vet att det är väldigt osannolikt. Hon förstår inte riktigt varför känslan finns där. Kanske handlar det om att hon inte längre är lika nära havet som förr. Eller så har något bara förändrats med tiden. Men i hennes målning finns havet fortfarande kvar. Där är det som det en gång var – fyllt av fantasi, frihet och trygghet."